Curating duodji and daidda exhibition Webinar 13.oktober 2020

Curating duodji and daidda exhibition   Webinar 13.oktober 2020 

Av Laila Susanna Kuhmunen og Berit Kristine Guvsám

Under hösten har AIDA II projektet  anordnat ett webinarium med temat: Curating duodji and daidda exhibition. Webinariets tre huvudföreläsare Áile Aikio, Jérémie McGowan och  Kimberley Moulton hade alla bjudits in för att tala om dagens tema.

Áile Aikio berättade om sin pågående forskning om hur liten procent (under 8%) som duodji gestaltas i förhållande till övrig konst/Konsthantverk- och bildutställning i Sámi Siidda musea mellan åren 1998–2017. Hennes föreläsning satte ord på faktiska förhållande som råder i museivärlden idag. Hon berättade att när duodji ställs ut på museum så framstår duodjin från ett kolonialistiskt perspektiv. Det innebär att duodjin ses som ett föremål avskilt från duojaren och därmed mister man den helhetliga bilden samt anknytningen till Sápmi. Då är det inte konstigt att när man har besökt museum och sett på samiska föremål, att känslan man fått är att här saknades något. Det kan för exempel vara att ett föremål beskrivs som ”Samisk påse” eller ”Samisk dräkt”, men utan mer information. Aikios presentation satte ord på denna saknade känslan att föremålet har då objektifierats och utelämnat kontexten som man annars får vid att nämna namn på föremålet, år, vem som är duojáren och områdestillhörighet. Museer som har samiska föremål berättar en historia om oss, men historien berättas oftast inte ur vårt perspektiv. 

Aikios tankar kring det är att duodjin är en del av en holistisk tankegång, där det inte bara är objektet som visas fram utan även grundlig bakgrund som innefattar det immateriella kulturarvet. Med den holistiska tankegången menar hon att livet och duodjin lever hand i hand eller i symbios och inte går att urskilja och avsättas som bara ett objekt. 

Jérémie McGowans föreläsning handlade om hur det skulle kunna se ut i det norska samhället när det skapats en given plats för duodji och dáidda i statliga institutioner. Hans utgångspunkt för föreläsningen var hans projekt "There is no Sámi Dáiddamusea" där Nordnorsk konstmuseum under en period "ersattes" av ett fiktivt samiskt konstmuseum.  Att duodji och dáidda ska ha sin naturliga och givna plats i museet är väl det som alla konstnärer, kuratorer och duojarat  som arbetar från ett urfolks perspektiv vill ha. I Kimberley Moultons föreläsning visade hon hur man kan dra nytta av  insamlade föremål och information, gjort av kolonialmakter. Idag i hennes profession i museivärlden använder hon föremålen till att berätta hennes folks historia, men från ett urfolks perspektiv. Moulton refererar till Linda Tuhiwai Smiths bok Decolonizing Methodologies: 

  ” Indigenous peoples want to tell our own stories, write our own versions, in our own ways, for our own purposes. It is simply about giving an oral account or a genealogical naming of the land and the events “ (Smith, 2012).

Vid kaffeborden presenterade kuratorer, konstnärer och duojárat deras arbetsmetoder och erfarenheter.

Joar Nango & Katarina Spiik Skum talar om deras samarbeten och improvisation i projektet Girjigumpi. I samtalet får vi en inblick och en förståelse i arbets dynamiken som rått mellan dem. När en traditionell duojár möter en arkitekt och konstnär, är improvisation en bra utgångspunkt. Det mest intressanta var just hur improvisationen gav utrymme för individuell utveckling trots begränsad tid och hur de i samarbetet kompletterar varandra med deras vitt skilda hantverks bakgrund. Detta har resulterat i spännande och uttrycksfulla föremål. Vi fick också en inblick i hur dom involverade andra människor i deras arbete.  Deras arbetsmetod har varit att jobba på offentliga platser. Det gör att det blir tillgängligt och spontana konversationer uppstår där kunskap delas.

Zoe Black berättade också om samarbete. Hon är kurator på Objectspace i Aoratea och har ett pågående projekt med konstnärsgruppen Fafine Niutao. Fafine Niutao är en grupp konstnärer som består av kvinnor från ön Niutao i Tuvalo, som ligger i Stillahavet. Deras hantverk är lite representerade i museer, och genom detta projekt blir det mer synligt i det offentliga rummet. Konstnärsgruppen skapar traditionella mattor med traditionella tekniker och material från Niutao. På detta sätt synliggörs och lyfts deras traditioner och kultur. Medan processen att tillverka mattorna pågår skapas ett utrymme för de unga kvinnorna från Niutao att lära sig, och på så sätt överförs kunskapen. Mattorna representerar inte bara en teknik, de är en del av ett sammanhang, en del av ett sätt att leva och en symbol för traditionell kunskap och en hantverks process. Genom att få kunskap hur man hanterar mattorna, blir dom mer tillgängliga och avståndet till egen kultur blir mindre. Det skapas en närhet till föremålen. Även här är det holistiska tänkandet centralt, där föremålet och kontexten hör ihop. 

Maaike Halbertsma och Anita Bjørnback har verkat som kuratorer av utställningen «Bærekraftig og livlig tegerarbeid» som visades på Sámi dáiddaguovddáš. Utställningen borde vara ett praktexempel till övriga statliga instanser på hur man förmedlar en non objektifiering av duodji. Halbertsma och Bjørnback berättade att i utställningen har de förmedlat historia, kunskap om material insamling och tekniker. Utställningen knyter ihop förtiden med samtiden genom att inkludera gamla bruks- och konsthantverks föremål och även från nyare tid, där rotslöjden också visas i samtidens uttryck. Förutom föremålen har text och film varit värdefulla metoder för att förmedla kunskap och det immateriella kulturarvet. En del av projektets syfte var att utställnings metoden var pedagogiskt utfört, för att bidra till att stärka kunskapen för nästa generation.

Hur har det varit med att hjälpa till att anordna seminariet?

Det var ett lärorik webinarium, både innehållet och att vara med att arrangera. Vi har flera gånger varit deltagare i olika seminarier, men inte med denna typ av ansvar.  Det var nytt för oss att delta i ett webinarium som arrangör. Som deltagare innehar du en roll där du kan spendera mer tid på att låta intrycken och den nya kunskapen sjunka in. Att vara moderator och samtidigt göra en sammanfattning var utmanande. När du är arrangör och leder en workshop kräver det både att du får med essensen av det som sägs, men också att du på kort tid kan tänka igenom det som blir sagt och ut från det ställa bra frågor.