Curating duodji and daidda
exhibition Webinar
13.oktober 2020
Av Laila Susanna Kuhmunen
og Berit Kristine Guvsám
Under
hösten har AIDA II projektet anordnat ett webinarium med temat: Curating
duodji and daidda exhibition. Webinariets tre huvudföreläsare Áile Aikio, Jérémie McGowan och Kimberley Moulton hade
alla bjudits in för att tala om dagens tema.
Áile
Aikio
berättade om sin pågående forskning om hur liten procent (under 8%) som duodji
gestaltas i förhållande till övrig konst/Konsthantverk- och bildutställning i
Sámi Siidda musea mellan åren 1998–2017. Hennes föreläsning satte ord på
faktiska förhållande som råder i museivärlden idag. Hon berättade att när
duodji ställs ut på museum så framstår duodjin från ett kolonialistiskt
perspektiv. Det innebär att duodjin ses som ett föremål avskilt från duojaren
och därmed mister man den helhetliga bilden samt anknytningen till Sápmi. Då är
det inte konstigt att när man har besökt museum och sett på samiska föremål,
att känslan man fått är att här saknades något. Det kan för exempel vara att
ett föremål beskrivs som ”Samisk påse” eller ”Samisk dräkt”, men utan mer information.
Aikios presentation satte ord på denna saknade känslan att föremålet har då
objektifierats och utelämnat kontexten som man annars får vid att nämna namn på
föremålet, år, vem som är duojáren och områdestillhörighet. Museer som har
samiska föremål berättar en historia om oss, men historien berättas oftast inte
ur vårt perspektiv.
Aikios
tankar kring det är att duodjin är en del av en holistisk tankegång, där det
inte bara är objektet som visas fram utan även grundlig bakgrund som innefattar
det immateriella kulturarvet. Med den holistiska tankegången menar hon att
livet och duodjin lever hand i hand eller i symbios och inte går att urskilja
och avsättas som bara ett objekt.
Jérémie
McGowans
föreläsning handlade om hur det skulle kunna se ut i det norska samhället när
det skapats en given plats för duodji och dáidda i statliga institutioner. Hans
utgångspunkt för föreläsningen var hans projekt "There is no Sámi
Dáiddamusea" där Nordnorsk konstmuseum under en period
"ersattes" av ett fiktivt samiskt konstmuseum. Att duodji och dáidda ska ha sin naturliga och givna plats i
museet är väl det som alla konstnärer, kuratorer och duojarat som arbetar
från ett urfolks perspektiv vill ha. I Kimberley Moultons föreläsning
visade hon hur man kan dra nytta av insamlade föremål och information,
gjort av kolonialmakter. Idag i hennes profession i museivärlden använder hon
föremålen till att berätta hennes folks historia, men från ett urfolks
perspektiv. Moulton refererar till Linda Tuhiwai Smiths bok Decolonizing Methodologies:
”
Indigenous peoples want to tell our own stories, write our own versions, in our
own ways, for our own purposes. It is simply about giving an oral account or a
genealogical naming of the land and the events “ (Smith, 2012).
Vid
kaffeborden presenterade kuratorer, konstnärer och duojárat deras arbetsmetoder
och erfarenheter.
Joar
Nango & Katarina Spiik Skum
talar om deras samarbeten och improvisation i projektet Girjigumpi. I samtalet
får vi en inblick och en förståelse i arbets dynamiken som rått mellan dem. När
en traditionell duojár möter en arkitekt och konstnär, är improvisation en bra
utgångspunkt. Det mest intressanta var just hur improvisationen gav utrymme för
individuell utveckling trots begränsad tid och hur de i samarbetet kompletterar
varandra med deras vitt skilda hantverks bakgrund. Detta har resulterat i
spännande och uttrycksfulla föremål. Vi fick också en inblick i hur dom
involverade andra människor i deras arbete. Deras arbetsmetod har varit
att jobba på offentliga platser. Det gör att det blir tillgängligt och spontana
konversationer uppstår där kunskap delas.
Zoe
Black berättade
också om samarbete. Hon är kurator på Objectspace i Aoratea och har ett
pågående projekt med konstnärsgruppen Fafine Niutao. Fafine Niutao är en grupp
konstnärer som består av kvinnor från ön Niutao i Tuvalo, som ligger i
Stillahavet. Deras hantverk är lite representerade i museer, och genom detta
projekt blir det mer synligt i det offentliga rummet. Konstnärsgruppen skapar
traditionella mattor med traditionella tekniker och material från Niutao. På
detta sätt synliggörs och lyfts deras traditioner och kultur. Medan processen
att tillverka mattorna pågår skapas ett utrymme för de unga kvinnorna från
Niutao att lära sig, och på så sätt överförs kunskapen. Mattorna representerar
inte bara en teknik, de är en del av ett sammanhang, en del av ett sätt att
leva och en symbol för traditionell kunskap och en hantverks process. Genom att
få kunskap hur man hanterar mattorna, blir dom mer tillgängliga och avståndet
till egen kultur blir mindre. Det skapas en närhet till föremålen. Även här är
det holistiska tänkandet centralt, där föremålet och kontexten hör ihop.
Maaike
Halbertsma och Anita Bjørnback
har verkat som kuratorer av utställningen «Bærekraftig og livlig
tegerarbeid» som
visades på Sámi dáiddaguovddáš. Utställningen borde vara ett praktexempel till
övriga statliga instanser på hur man förmedlar en non objektifiering av duodji.
Halbertsma och Bjørnback berättade att i utställningen har de förmedlat
historia, kunskap om material insamling och tekniker. Utställningen knyter ihop
förtiden med samtiden genom att inkludera gamla bruks- och konsthantverks
föremål och även från nyare tid, där rotslöjden också visas i samtidens
uttryck. Förutom föremålen har text och film varit värdefulla metoder för att
förmedla kunskap och det immateriella kulturarvet. En del av projektets syfte
var att utställnings metoden var pedagogiskt utfört, för att bidra till att
stärka kunskapen för nästa generation.
Hur
har det varit med att hjälpa till att anordna seminariet?
Det
var ett lärorik webinarium, både innehållet och att vara med att arrangera. Vi
har flera gånger varit deltagare i olika seminarier, men inte med denna typ av
ansvar. Det var nytt för oss att delta i ett webinarium som arrangör. Som
deltagare innehar du en roll där du kan spendera mer tid på att låta intrycken
och den nya kunskapen sjunka in. Att vara moderator och samtidigt göra en
sammanfattning var utmanande. När du är arrangör och leder en workshop kräver
det både att du får med essensen av det som sägs, men också att du på kort tid
kan tänka igenom det som blir sagt och ut från det ställa bra frågor.
